Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.  Related Paintings of georg von rosen :. | The Christmas Fair | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Prodigal Son | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Entry of Sten Sture the Elder into Stockholm |
Related Artists:
Giorgione
Italian 1476-1510 Giorgione Galleries For his home town of Castelfranco, Giorgione painted the Castelfranco Madonna, an altarpiece in sacra conversazione form ?? Madonna enthroned, with saints on either side forming an equilateral triangle. This gave the landscape background an importance which marks an innovation in Venetian art, and was quickly followed by his master Giovanni Bellini and others.Giorgione began to use the very refined chiaroscuro called sfumato ?? the delicate use of shades of color to depict light and perspective ?? around the same time as Leonardo. Whether Vasari is correct in saying he learnt it from Leonardo's works is unclear ?? he is always keen to ascribe all advances to Florentine sources. Leonardo's delicate color modulations result from the tiny disconnected spots of paint that he probably derived from manuscript illumination techniques and first brought into oil painting. These gave Giorgione's works the magical glow of light for which they are celebrated. Most entirely central and typical of all Giorgione's extant works is the Sleeping Venus now in Dresden, first recognized by Morelli, and now universally accepted, as being the same as the picture seen by Michiel and later by Ridolfi (his 17th century biographer) in the Casa Marcello at Venice. An exquisitely pure and severe rhythm of line and contour chastens the sensuous richness of the presentment: the sweep of white drapery on which the goddess lies, and of glowing landscape that fills the space behind her, most harmoniously frame her divinity. The use of an external landscape to frame a nude is innovative; but in addition, to add to her mystery, she is shrouded in sleep, spirited away from accessibility to her conscious expression. It is recorded by Michiel that Giorgione left this piece unfinished and that the landscape, with a Cupid which subsequent restoration has removed, were completed after his death by Titian. The picture is the prototype of Titian's own Venus of Urbino and of many more by other painters of the school; but none of them attained the fame of the first exemplar. The same concept of idealized beauty is evoked in a virginally pensive Judith from the Hermitage Museum, a large painting which exhibits Giorgione's special qualities of color richness and landscape romance, while demonstrating that life and death are each other's companions rather than foes. Apart from the altarpiece and the frescoes, all Giorgione's surviving works are small paintings designed for the wealthy Venetian collector to keep in his home; most are under two foot (60 cm) in either dimension. This market had been emerging over the last half of the fifteenth century in Italy, and was much better established in the Netherlands, but Giorgione was the first major Italian painter to concentrate his work on it to such an extent ?? indeed soon after his death the size of such paintings began to increase with the prosperity and palaces of the patrons.
Prellwitz, Edith Mitchell
American, 1865-1944
RIJCKHALS, Frans
Dutch painter (b. 1600, Middelburg, d. 1647, Middelburg)